En stund på jorden.

Jag tar på mig den blåa ylleklänningen, den som jag hade i julas som du berömde mig för. Jag trär på mig det långa halsbandet med handmålade blommor, det som du pillade på när vi besökte dig på sjukhuset. Du hade ont, ojade dig och blev blekare. Jag kammade ditt bleka rufsiga hår och jag tror att du njöt lite. 

Jag sitter på ditt golv och kollar igenom ett fotoalbum. Jag fotograferar de fina fotona och vill spara dem för alltid. Du berättar alla anekdoter: färden hit från ditt kalla Finland under kriget, din nya familj som kom att bli den du kände dig mest hemma med, ditt arbete som biträde i mjölkaffären på 50-talet, mötet med farfar på dansbanan och hur du några decennier senare slängde ut honom efter otaliga otroheter. Jag lyssnar febrilt och vill spara allt du säger.

Jag går fram och ställer mig jämte dig där du vilar. Jag har på mig min blåa ylleklänning trots att det snart är vår och för varmt att ha på sig sånt. Jag får blunda för att inte brista när jag ser hur mina släktingar ständigt torkar ansiktet från okontrollerade känslor. Jag sjunger hur underbart det är att ha varit en stund på jorden, och hur jag var nära, nära, hur jag var där. Vi alla var där. 

Sov gott min fina finska lilla farmor.