Hej hej hej hej hej

Vi har ju båda gått vidare. 

Jag är någon annans nu.

Du är någon annans nu. 

Men tanken över var det har fört oss ger mig en klump i halsen.

 

Hon och jag lärde känna varandra när jag var ihop med honom. Fyra evigheter senare drog hon upp mig på vinden på en fest och förklarade sin förälskelse för honom, och bad mig om min välsignelse. 

Som att det var jag som bestämde. 

"Jamen herregud det är väl klart! Jag och han var ju typ miljoner år sedan!" svarade jag och var uppriktigt glad för deras skull. Självklart skulle han få älska och vara lycklig med någon ny, såsom jag hade fått göra efter honom. Vi är ju andra personer nu, time to move on.

De blev tillsammans. Vi alla försökte bete oss normalt mot varandra, men det var som att en mur hade byggts mellan oss med skamsna blickar och ursäktande leénden. 

När hon och jag möttes vid skåpen gav hon mig den där skamfulla blicken och svaga hej:et. Jag gick mot min lektion med ord upp i halsen och var tillslut tvungen att vända tillbaka till henne och spotta ut de alla.  

"Asså jag vill att du ska veta att jag verkligen inte vill att det här ska ändra någonting mellan oss, jag har ju kommit över honom för längesedan och jag vill verkligen att vi fortfarande ska vara vänner och att det här inte ska hindra vår vänskap för jag tycker verkligen om dig och vill ha kvar dig som kompis snälla snälla snälla". Hon höll med och uppskattade att vi pratade, för hon hade också tänkt på det. Vi nästan skrattade åt situationen och kramades länge. 

Men de där orden mellan henne och mig glömdes nog bort på vägen.

Muren smög sig tillbaka. Ni båda är inte längre på en armlängds avstånd som ni var innan. Pratar han illa om mig? Pratar ni två illa om mig? Har ni kommit överens att ni klarar er utan att fortfarande vara kompis med mig? 

Nyss såg jag en bild på er två på internet och den gjorde mig sorgsen.

Jag känner inte sorg för att det inte är vi två längre eller att du har ett nytt förhållande, tvärtemot verkligen. Jag känner sorg för vad det har gjort mellan oss alla. Kommer det alltid kännas såhär?