att vara kär

Att bli kär är ett väldigt konstigt fenomen egentligen.

Det kan ske blixtsnabbt, växa successivt, göra en blind, göra en besviken, vara bra för en, vara dåligt för en, göra en lycklig, göra en olycklig och på cirka hundra miljoner olika sätt till. Vad är egentligen att vara kär? Att hänföra sig åt någon annan hundraprocentigt och vilja bli två med den? Att förlora sig själv till någon annan?  

Jag har varit kär. 

Varit kär i en bild av en person som inte alls stämde överens med verkligheten. 

Jag har gått med på att vara kär bara för att den andre var det, vilket bara lämnade efter sig ett brustet hjärta och skam. 

Varit så kär och varit det hur länge som helst, tills den dag då någonting förändrades hos den andre, och man inser efter några dagar att "han kommer göra slut med mig". Legat hemma i sängen dumpad och gråtit sig helt söndertrasad, för att sedan få höra "jag ångrar mig" och plötsligt bli åtråvärd igen. Blivit ihop igen trots att allting känns förstört, och det är det som gör att det tar slut en andra gång.

Men jag är även kär nu, även fast det är en annan typ av kär. En typ som smög sig på, fick mig att tvivla men samtidigt vara så säker, en typ som gör mig hel även fast jag aldrig har tänkt mig själv som en trasig person. Och jag är nästan rädd för att säga det högt, även fast det inte ska finnas någonting att vara rädd för. Är kanske rädd att förlora mig själv. Rädd för vad omgivningen säger. Rädd för att såra någon jag tycker om så ofantligt mycket.