Med bultande hjärta läser jag om orden du har skickat till mig på telefonen, en, två, tre, fyra gånger. Klockan är tre på natten och du är väl påväg hem från någon fest, och jag sitter i sängen med kolsyra i ådrorna.
Det var precis så vi träffades, på en fest någonstans. På den hårda solvarma asfalten stod jag och mina vänner när du kom gåendes på dina perfekta smala ben med dina kompisar. Vi hälsade, och när vi stod och pratade allihopa var det enda jag tänkte "Stirra inte på honom, stirra inte på honom".
Det är mot slutet av kvällen, och de flesta har åkt hem. Vi två ligger på något trädäck ute i trädgården. Plankorna är kyliga och kalla mot våra ryggar. Vi pratar om stjärnhimlen och hur otroligt stort allting är, som att det allt är taget ur en klyscha. Pratar om att jag ska börja ettan på samma linje som du nu ska börja trean i. Impulsen och vinet i mig vill bara att jag ska vrida mig och kasta mig över dina läppar, men då slår förståndet in och sätter stopp för det. Det pågår ett krig inom mig och det avslöjas genom mina skakande händer, som jag hoppas så innerligt att du inte ser. Håll om mig.
Dina kompisar ropar att ni ska bege er, och du tittar på mig med dina mörka ögon och vi får resa oss med möda. Vi går tillbaka tillsammans som att ingenting har hänt. Det är då jag kommer på, att det har det ju inte.
Jag tittar på mobilen efter att du har åkt, och där ligger ett meddelande. Du undrar när jag kommer till stan och om jag vill träffas en liten stund innan vi ska åt varsitt håll. Mitt inre slår jubelvolter. Det var det kanske inte bara jag som skakade händer.
En månad och massa små meddelande senare. Du frågar mig om jag ska på den där festen på lördag, och ja, det ska jag. Förväntningarna inför festen som var höga innan blev nu ännu högre.
Den fina festen som är utsmyckad med ballonger och girlanger blir ännu finare när du kommer in. Jag låtsats som att jag inte ser dig, vill inte verka för angelägen och klängig. Jag lugnar ner mig genom ett glas vin från min tetraförpackning. Och ett till. En aning övermodig går jag fram till dig och säger hej, men samtalet är lika torrt som en öken. Jag försöker säga något intressant, men det går inte. Jag orkar inte stå kvar bredvid dig och skämmas en sekund till.
Jag går in och vi dansar, och helt plötsligt står du också och dansar med oss. Låten slutar och vi bytar några blickar, och du säger "Kom, jag ska visa dig ett ascoolt rum här i källaren". Men om vi var nån annanstans.
Dörren till rummet var låst. "Jaha" säger han och går några nervösa steg. Nu, tänker jag. Nu är min chans. Du skulle ju inte ta ner mig hit för ingenting. Jag går fram och slår armarna kring din midja. Du blir först förvånad men slappnar av och kramar mig tillbaka. Jag lyfter huvudet och möter dina läppar. En halvsekund varar det, sedan säger du "Ska vi gå upp?". Som om det var ett misstag, en olyckshändelse, som om ingenting har hänt.
En vecka senare. Det är en liten festival i staden. Du spelar dragspel i ditt band och jag och mina kompisar lyssnar. Senare på kvällen lyssnar vi på olika band, och jag ser dig. Kryssar fram mellan människorna. "Hallå!" Säger du med en lätt ton, som att du inte bryr dig om jag är här eller inte.
Jag orkar inte. Jag orkar inte kämpa, jobba, vara dig till lags. Jag och mina kompisar går. Över bron går vi, när du plötsligt skriver till mig. "Vart tog du vägen? Du vill inte ses?"
200 meter bort från festivalen ses vi. Vi var nån annanstans.
Går längst vattnet och pratar om musik. Om spelningar. Om dragspel och hur tunga de är.
Vi stannar och sätter oss på en bänk. Du har druckit några öl, men inte jag. Det är det som avgör, att jag inte kan kyssa dig nu fast jag vill det så så så gärna. Nu när allt är så fint.
Vi pratar, meddelanden fram och tillbaka. Du ger mig en låtrad från "Mississippi kan vänta" klockan tre på natten. Som att det inte vore nog med allt annat fint med dig.
En vecka senare. Lördag igen, och fest igen. Självklart är du här. Det börjar bli en vana, att fest är samma sak som du. Din klasskompis nämner dig och mig när vi är ute på gatan, och jag inser att folk måste ha pratat om oss.
Jag och mina klasskompisar dansar i en ring och du står lutad mot väggen och tittar på med en öl i handen. Jag går fram och pratar om dig, frågar om inte du vill gå ut.
Vi lägger oss på trottoaren och tittar på stjärnorna såsom första gången vi träffades. Du frågar hur mycket jag har druckit. Som att det är det som avgör.
Du huttrar och jag frågar om du fryser. Vi kryper närmre varann och jag lägger armen runtom dig. Allting känns så naturligt, som att vi har gjort det 100 gånger förut. Du lyfter huvudet och närmar dig mitt. Vi kysser varandra, på riktigt och intensivt denna gången, och jag lägger en hand på din nacke och du din hand på min. Du myser dig in i min famn och jag smeker din arm och snusar på ditt hår.
Plötsligt ropar samma gamla gäng att ni ska dra. Självklart. Vi kramar varandra och du åker iväg. Skriver till mig att du är ledsen för att vi inte kunde säga hejdå på ett bättre sätt. Att du saknar mig redan och "puss puss puss". Att vi borde ses någon gång, och vi bestämmer att vi ska ses på tisdag. Det känns så overkligt att jag knappt tar åt mig det. Är det på riktigt, eller drömmer jag.
Måndag. Möter dig i korridoren, och jag säger hej men du svarar knappt. Hör inte mig eller låtsats inte höra. Jag känner inte igen dig, överhuvudtaget.
Tisdag. Har inte sett dig på hela dagen, undrar om du kommer ihåg det vi bestämde i lördags.
Men jo, det gör du. Vi träffas efter skolan och går en lång runda tillsammans, upp i skogen, genom staden, vid havet. Säkert två mil går vi och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag tänker alltid över nästa mening två gånger innan jag säger den för att inte säga fel och verka liten och larvig. Men ofta känner jag mig så ändå. All oro som du har.
Nuförtiden möter jag dig i korridoren. Säger ett snabbt hej och får ett tillbaka. Utbyter några få blickar. Får meddelanden från dig och skickar tillbaka. Men jag tror jag förstår. Vi ska ha varandra på det här avståndet, hit men inte längre. Så jag stärker mig med tanken att jag klarar mig själv och behöver inte dig, för jag är sjlävständig och kysser dig bara på fest lite då och då. Det kommer inte bli någonting mer, så jag kan sluta hoppas. Det är som det där citatet från låten du gav mig. Att missisippi kan vänta på en bättre dag, men inte jag. För jag tänker inte vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar